Åkervälles hemsida
Skilleby Trädgård
En liten sida om Skilleby i störtsköna Hölö
Länkar
Hölö Mörkö Hembygdsförening
Ny sida 1

Skilleby Välle

Jag bestämde mig för att forska kring gården Skillebyvälle; belägen i Skilleby rote, Hölö socken.
Gården tillhörde min farfar i trettio år, och därför tyckte jag att det skulle vara intressant att leta reda på lite mera uppgifter om den än det jag redan visste. Jag hade tänkt komplettera materialet från kyrkoböckerna med kartstudier, men tyvärr har jag inte hunnit detta ännu.

För att få fram uppgifter om ägarna till gården besökte jag det välbekanta och närbelägna lunabiblioteket i Södertälje. Där finns det ett mikrofilmsarkiv som omfattar kyrkoarkivaler, domböcker och bouppteckningar för hela det område som nu hör till Södertälje kommun. De husförhörslängder som var intressanta för mig var naturligtvis de från Hölö socken.
De mikrofilmskopior som biblioteket hade köpt in omfattade åren 1762-1860. Husförhörslängderna från 1700-talet inbegrep mellan sju- och sexton år, till exempel 1762-1779 eller l799- 1815.
Men när jag sedan kom en bit in på 1800-talet så omfattade de endast fyra år, vilket innebar att det för mig blev en del onödigt letande i böckerna. En sak som försvårade arbetet var de ibland dåliga filmkopiorna och de ofta mycket slitna böckerna. I en del av böckerna från 1700-talet var sidnumreringen så tummad, så även om gården fanns med i registret, så kunde jag inte gå efter den hänvisande siffran. Jag var istället tvungen att läsa sida för sida tills jag Kom till rätt ställe. Senare blev jag dock så väl förtrogen med böckerna, så att jag visste ungefär var jag skulle söka någonstans. Då det gäller de sista hundra åren av gårdens historia blev det dock lättare. De nödvändiga böckerna finns på Hölö pastorsexpedition, så därför åkte jag dit efter avtalad tid med prästen. Det visade sig vara lättare att slå direkt i böckerna än att gå igenom mikrofilmerna. Dessutom var skriften i böckerna från 1800-talet genomgående mer lättläslig än 1700-talets kråkfötter.

Då jag inte själv hade möjlighet att åka till lantmäteri- arkivet i Gävle, så ringde jag dit istället. De sade att ägorna till gården finns utmärkta på en karta från 1719. Däremot finns inga hus med, kanske hade ryssarna bränt husen då de härjade trakten 1719. På nästa karta (1784) finns det tre hus inritade. De är byggda i en rektangel med ena kortsidan öppen. Den första ägare till gården jag hittat hette Per Larsson. Han ägde den mellan åren 1762-1769, förmodligen åren 1769- 1778 också. nästa ägare var torpare Erik Ersson. Tyvärr gick det inte att få fram något om dessa gamla torpares familjer.
Erik Ersson brukade i alla fall Skillebyvälles jord under elva år, 1779-1800. Ägare de följande femton åren var Erik Jansson, som tog över gården trettio sex år gammal år 18OO. Han hade även hustrun Maria Sofia Jonsdotter och sonen Jan Petter, född 1785, med sig för att dela livets vedermödor. År 1615 ärvde Jan Petter Jansson gårdeh från sin far, som avled femtioett år gammal samma år. Jansson d.y. hade då hunnit skaffa sig en hustru, Lovisa Jonsdotter.
Följande år fick de en dotter, tyvärr var namnet oläsbart. Denna Jan Petter Jansson var lycklig torpare i tjugoen år, till 1836, då familjens namn är strukna i kyrko- boken. Ingen förklaring ges, men kanske blev familjen offer för koleran, som härjade i mitten av 1800-talet. Detta är för övrigt enda gången gården gått i arv från far till son.

De följande fyra åren sköts gården av en dräng, Olof Erson, tillsammans med hustrun Larsdotter, förnamnet var oläsbart. De hade också två barn, inte heller deras namn gick att urskilja.

År 1840 köper tjugofyraårige Carl Johan Andersson egendomen. Han har hustrun Anna Stina Andersdotter och två barn med sig, och de producerar ytterligare tre stycken under sin tid på gården. Från 1844 finns också en karta, men om ägorna förändrats något fick jag ej reda på av damen på lantmäteriarkivet. C.J. Andersson behåller gården i sexton år, till 1856, då Gustav Jansson övertar ägoansvaret tillsammans med hustrun Katarina Olsdotter.
Även denna familj blir så småningom en fembarnsfamilj, tre söner och två - döttrar.
familjen Jansson besökte kyrkan flitigt och tog alla nattvarder åren 1861-1665.
De klarade även husförhören med glans, enligt protokollen.
Olyckligtvis så fick Gustav Janssons levnadsbana ett tragiskt slut den sjuttonde Juni 1674.
Längst ut till höger i kyrkoboken har prästen noggrant skrivit:  " Hengt sig sjelf. "
Den näst äldste person som ägt gården är Carl Gustaf Larsson, som köpte egendomen år 1875, 51 år gammal.
Han hade med sig hustrun Anna Maria Carlsson och dottern Cristina Willhemina, född år 1865.
Hon gifte sig 1861 och flyttade därifrån. Sonen Carl Fredrik blev inte heller gammal på gården utan flyttade därifrån 1894, 21 år gammal.
Dessförinnan hade en dräng, Fredrik Andersson flyttat in år 1880, då torpare C.G. larsson förmodligen inte klarade arbetet själv längre.

1910 var det dags för ägarbyte ännu en gång, dock det första på trettiofem år.
Då tog Hemmansägare Carl Johan Demander över gården, fyrtiosex år gammal.
Han hade med sig sin hustru Carolina Matilda Carlsson, sonen Carl Gustaf och dottern Clara Matilda.
De bodde på gården i tio år, till 1920, då de köpte en annan gård i Hölö.

Nästa ägare, som kallar sig lantbrukare, var Carl Johan Olsson, sextiosex år gammal.
Han lät sin son arrendera gården. Sonen hette Gustaf Gottfrid Olsson, hans hustru Hilma Maria Hedin. De hade två barn, Karl Gustaf och Stig Olof. Förmodligen blev det i gamla 1700-tals huset både för omodernt och trångt, så man började uppföra en ny byggnad till höger om det befintliga huset. Av någon anledning flyttade man bygget femtio meter söderut, kanske kom det för nära vägen. Det som påminner om detta avbrutna projekt i dag är grunden till huset, som fortfarande finns kvar. Några år senare (1936) köpte min farfar gården. Han hade sin hustru Ester med sig och sex stycken barn, Ytterligare ett föddes senare. Tillsammans blev de nio stycken, det största antalet människor som bott på gården under årens lopp. Barnen flyttade ut ett efter ett, och till slut blev det bara farmor och farfar kvar. 1966 såldes gården till en verklig storbonde, lantbruksnämnden. Husen avstyckades och såldes separat. Det ursprungliga boningshuset från 1700-talet revs under 1970-talet, och ett nytt hus uppfördes på samma grund. Även ladugården revs, och ett mindre stall uppfördes. Därmed är min berättelse slutförd, då vi är framme i nutid.

                                                                                                        Tommy Andersson